Frukost inkluderad i priset

Jag som alltid prioriterar rummen jag bor is snygg- och mysighet, alltså prioriterar framför ALLT annat, har blivit helt förvånad över mig själv. Har ingen brådska alls med att få upp gardiner eller planscher (som jag måste rama in och ställa på en tavellist eftersom mutter inte vill ha kladd och hål i väggarna) eller hyllor eller nada. Slängde ut bokhyllan de ställt in men det förklaras ju med att jag inte har något att ställa i den- allt jag äger och har får plats i tre korgar under sängen. Deprimerande. Kom på att när jag ställt in en massa grejer i Pannsies vindsförråd så tog jag med mig nycklarna hit, så Pannsiepanns- behöver du ditt eget förråd så säg till mig så skickar jag upp nycklarna med min lilla puertoricanska packåsna, Esteban.
Iallafall har jag undrat varför jag är så oengagerad i min direkta omgivning och kommit på att jag inte vill känna mig hemma, för då kommer jag att vara fast här för alltid. Det känns så. Damn liksom. Jag har intalat mig själv att om jag håller distans och beter mig allmänt ojagigt (jag är tex den perfekta dottern som inte bråkar eller klagar just nu, så otypiskt mig) så kommer det kännas som att jag bara är på genomresa.
Jag läste ett engelskt horoskop häromdagen och slogs av att iallafall en sak var sann- vart jag än befinner mig så vill jag bara get the hell out of there. På den punkten är jag en typiskt skytt. Sen att skyttar ska vara helt into friluftsliv och inte funka utan en kajak/boxpåse/valfri gymmaskin ser jag som en feltolkning.