Funderingar innan Veronica Mars

Jag skulle vilja säga att en toksnygg man (tänk Heath Ledger), mjukglass, manikyr, plommonfärgat nagellack och en ny hårfärg är allt jag behöver och vill ha just nu, men det är inte riktigt sant. Saker, saker, saker! Genen som egentligen ska säga till när man inte behöver fler grejer (speciellt örhängen) ligger i vila hos mig. Om jag ens har den den?
Vill ha!

Kommer få lön snart, och även om jag vet att den kommer bli smärtsamt liten så har jag ändå drabbats av ”den ska jag ha!!!”-sjukan. Varje gång jag slutar jobbet och går genom stan mot musikskolerondellen för att vänta på Lazio och hans übersnygga & sexiga Volvo måste jag nästan bitchslappa mina egna kinder så de ska sluta vrida sig mot skyltfönstrena. Det sista jag behöver är en oplanerad och syndfull shoppingspree på samvetet nu när jag äntligen bestämt för att aktivera mitt sparkonto (stackarn innehåller bara typ 4 spänn och kommer säkert lägga sig ner och dö av chock om jag slänger till honom mer än en hundring). Jag ser grejer jag vill ha överallt- hängde på mutter till stan igår för att agera smakråd under hennes byxköp och jag lovar att jag spottade grejer tillochmed på KappAhl. Och jag avskyr KappAhl av princip. Sinnes.

Förövrigt bor jag fortfarande i vardagsrummet. Känner mig som en inneboende luffare med grejer i plastpåsar och resväskor runt hela sängen, och inte nog med det så måste jag kolla varenda gång jag låter något nudda den sjukt dyra mattan undertill så att det helt garanterat inte blir några märken. Varför mutter inte bara rullade ihop den och satte sängen direkt på golvet är en gåta och när jag påtalar detta konstiga faktum så snörper hon lite på munnen och bara ”äh” och låter mig oroa mig bara jag råkar andas på mattjäkeln. Som tur är kommer gubben som ska lägga mitt golv imorrn eftermiddag och jag får inte ens vara lite tjurig på honom för att han tagit en evighet på sig att få arslet ur vagnen för han gör det tydligen ”jättebilligt och på sin fritid”. Lätt att säga det när man har ett sovrum och slipper väckas av att folk går och slänger äpplen i hinkar utanför altandörren.
Samma matta har fört med sig regeln att, under inga omständigheter, får några djur sätta sina fötter i vardagsrummet. Därför har mutter ställt en blomspruta vid kanten av soffan som hon våldför sig på katterna med om de råkar kika in för att se vad vi håller på med för tillfället, så Riff blir numera livrädd så fort man bara stöter till den vare sig han är utanför eller i något annat rum. Toy bryr sig som vanligt inte ett smack och båda två har lärt sig att undvika vardagsrummet när mutter eller Lazio är där för de vet att varken jag eller Lisa bryr oss nämnvärt. Hundarna däremot visar inget större intresse av den dyra mattan, men så är de ju dumma också.